Expectations

Detta inlägg kommer nog bli lite personligt. Har funderat en del om jag skulle lägga upp det här, men det är min blogg och vill kunna läsa tillbaks om några år om mina känslor. Det är inte lätt att förmedla allt man vill genom ord, då alla kan uppfatta texten på olika sätt, men jag skall försöka förklara mitt bästa.
 
Jag har alltid känt ett enorm hav av förväntningar på mig från både mig själv och de jag har omkring mig. Jag har känt att folk har haft bilden att jag är den som vill att allt skall vara perfekt alltid, att jag är en naturlig begåvning på allt, alltid vet allt om allt, ambitiös och att allt detta ligger i min natur. Att det är en del av den jag är.
 
Jag vet inte riktigt vart de har fått den uppfattningen ifrån. Kanske för att jag alltid har haft en passion för att lära mig. Alltid suttit längst fram i klassrummet och varit den första som besvarar på alla frågor. Gick ut med fina betyg och följt mina drömmar till något de anser vara framgångsrikt. Men det de inte tycks veta är jag har många brister, liksom alla andra. Jag är som vilken annan människa som helst. Min smarthet är inget jag föddes med, även om det är något som jag skulle vilja. Det ligger väldigt mycket slit bakom allt jag vet idag och den jag är idag, men det är inte mer än någon annan skulle kunna klara av.  
 
På  ett sätt vill man besvara alla dessa förväntningar genom att prestera det bästa i allt. Förväntningarna har blivit en del av en själv. Inte nog med de förväntningar man har på sig själv så är det den extra förväntningen alltid där. Känns lite som en enorm tyngd över axlarna. Skulle man misslyckas med något så känns det inte som att man gör sig själv besviken utan även alla andra. Förstår ni lite vad jag menar? Jag har alltid försökt att förbise det, och det har funkat ganska bra. Men .. den finns alltid där.
 
Jag tror inte förväntningarna kommer att förvinna. Människor kommer alltid ha förutsatta meningar eller förväntningar om och på andra, det har vi alla. Jag tror nog det i slutändan gäller hur man hanterar och tar till sig av allt det.
Sålänge man själv vet vem man är och vilken kapacitet man har och alltid är sann mot sig själv.

Kommentarer
Postat av: Rabab

Känner igen mig i exakt vartenda ord! Lite tråkigt att det ska behöva vara så, men man får lära sig hantera det hela på ett sätt som inte sliter på en psykiskt:)

2013-11-18 @ 15:49:10
URL: http://adifferentdiary.forme.se
Postat av: Ala

Ah jag förstår dig.. Men man aldrig glömma att allt man gör är för en själv och inte för att nå upp till andras förväntningar, inte för att man inte lyckas om man gör det men för att man alltid ska vara glad och nöjd med sig själv efter all slit.

Svar: Jag håller med dig, du har fullständigt rätt. Men samtidigt är det så lätt att glömma mitt under all press.
secretsweetness.blogg.se

2013-11-21 @ 13:58:53
URL: http://albayatii.wordpress.com
Postat av: linda

vad fint och ärligt skrivet! Tror att många kan sätta sig in i din situation. Den eviga pressen man har på att uppnå perfektion. Både genom ens eget perspektiv och genom betraktarmas ögon. Så länge du vet vad gränsen går till att pusha dig själv så fungerar det. Men du måste veta när stop är stop så du inte bränner ut dig. /kärlek

Svar: Jo precis. Tack fina du :)
secretsweetness.blogg.se

2013-11-29 @ 01:43:25
URL: http://opengates.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från Wallpapers Wide